Press- och PR-chef, Lars-Olof Janflod
”Det svåraste med att skriva det här nu är, utöver min sorg över Ilpos bortgång, att veta var man ska börja. Genelec har varit en så stor del av min karriär under så lång tid. Min kontakt med Genelec började i mitten av 1980-talet och stärktes 1992 när jag blev anställd av Ilpo. Vi tar det från början för enkelhetens skull.”
”Jag hörde först talas om Genelec någon gång under tidigt 1980-tal när jag från en svensk distributör hörde om ett nytt varumärke de upptäckt i Finland! Det här var ovanligt eftersom professionella ljudprodukter nästan alltid kom från USA eller Storbritannien. Dessa etablerade produkter hade en viss trendfaktor, men produkter från Finland förde inte riktigt med sig någon sådan! Först lite senare, kanske runt 1982, organiserade några professionella svenska ljuddistributörer en liten mässa på Star Hotel i Älvsjö, och det var på ett hotellrum där jag fick uppleva Genelec första gången. Jag träffade även en mycket ung Ari Varla som kom från Idensalmi för att representera företaget och de få produkter de hade på den tiden. Produkterna var 1019A, S30 och 1024A. De tre modellerna täckte den nordiska sändningsrekommendationen N-12 som monitorhögtalare av A-, B- och C-typ.
Efter att ha granskat monitorhögtalarna, pratat med Ari och lärt mig mer om företaget och dess filosofi ökade trendfaktorn något och som en del av ett kommande projekt jag var inblandad i fick jag köpa ett par av 1019A-modellen, vilka alla tyckte var otroligt dyra för att vara små högtalare. På den tiden var passiva monitorhögtalare normen och få visste skillnaden mellan en högtalare med inbyggda och optimerade elektroniska delningsfilter och förstärkare jämfört med motsatsen, en passiv högtalare med en separat förstärkare. Men om man skulle jämföra äpplen med äpplen skulle man bara lägga till ytterligare en förstärkarkanal plus en elektronisk delningskrets!
I mitten av 1980-talet arbetade jag för distributionsföretaget som jag köpte 1019A-högtalarna från, och plötsligt var jag ansvarig för försäljning av bland annat Genelec i Sverige. Min bakgrund var inte inom ljudproduktion och sändning utan inom teater där jag arbetade med ljudeffekter och att mixa ljud till musikaler och liknande. Det var en utmaning att komma in i den här branschen efter 20 år i teatervärlden.
Det var även då jag träffade Ilpo för första gången. Han kom in på vårt kontor tillsammans med en ny medarbetare, Jukka Rissanen. Mötet gick ut på att diskutera affärsmöjligheter i Sverige under det kommande året, vilket jag tror var 1986. På den här tiden skulle de flesta uppdragen komma från sändningsverksamhet, vilket innebar Sveriges Radio och SvT, eftersom det inte fanns några privata kanaler. Så vi hade ganska god koll på vad vi kunde förvänta oss där.
Hur affärerna skulle gå med musikstudior var å andra sidan svårare att förutsäga. Detta hade flera orsaker. För det första var varumärket okänt, så mitt uppdrag blev att besöka olika musikstudior, framförallt i Stockholm men även på andra platser i Sverige. Som jag sa tidigare var passiva monitorhögtalare normen i inspelningsstudior på den tiden, så det var en utmaning att övertyga ljudtekniker och producenter att ens ta sig tiden att lyssna.
Jag minns ett tillfälle särskilt väl. Det var med en mycket känd svensk ljudtekniker (numera pensionerad) i en mycket känd inspelningsstudio som fanns på den tiden. När jag gick in i kontrollrummet stod teknikern bakom mixerbordet och drog några kablar. Han ropade åt mig bakifrån: ”Vad vill du?”
Jag sa: ”Jag vill demonstrera ett par nya närfältsmonitorer för dig, de heter Genelec!”
”Var kommer de ifrån?” frågade han, ”USA eller Storbritannien?”
”Nej”, svarade jag, ”de kommer från Finland”.
”Finland!” ropade han tillbaka. ”Vad kan de om högtalare egentligen?”
”Låt mig sätta upp dem så kan du lyssna själv!”, sa jag.
Jag gjorde det och han blev imponerad. Just det här mötet ledde inte till någon försäljning, men några år senare hade samma person på samma studio köpt ett par 1025 som han använde som huvudhögtalare. De hade tidigare även köpts av Polar Studio, som vid den tiden var den kända ABBA-studion. De hade dessutom ett par 1024-högtalare i B-rummet och ett par S30-högtalare i mastringrummet.
Vi nådde ut till marknaden genom att göra dessa demonstrationer, men det tog lång tid och krävde mycket resande och många telefonsamtal. Detta var också före mobiltelefonernas tid. Under dessa år i Sverige hade jag kontakt med företaget ofta och Ari kom över många gånger för att besöka kunder tillsammans med mig och genomföra kalibreringar.
Låt oss hoppa fram till hösten 1992 då jag befann mig på Hotel Koljonvirta i Idelsalmi på en måndag. Jag hade tillbringat dagen med Ilpo och vi pratade om mina första uppdrag som säljare. Laila Jantunen jobbade fortfarande på företaget vid den tiden. Hon var baserad i Bryssel och hade rollen som europeisk säljchef. Mitt uppdrag var att hitta distributörer på platser där vi inte hade några, så hela världen blev min arbetsplats.
1030-familjen var den stora snackisen efter prestigefyllda installationer av 1035-modeller i många stora studior i Storbritannien, Japan och USA. 1031-modellen, produkten som verkligen skulle komma att förändra våra liv, började nå framgång runtom i världen. 1994 följdes den av 1030 och 1996 kom 1029. Det gick bra för oss och vi kände att vi lyckades med allt vi gjorde. Under dessa år på 1990-talet hade jag och Ilpo ett nära samarbete och en förståelse oss emellan som inte krävde utbyte av så många ord. Han var bara tre år äldre än mig så det kändes som att ha en storebror jag aldrig haft. Han bjöd in mig att träffa hans familj och barn som fortfarande var små på den tiden – Juho var i sena tonåren och Mikko och Maria var tonåringar. Maria svarade alltid i telefonen när jag ringde på kvällen och vi småpratade lite på engelska innan hon hämtade sin pappa. Vi reste mycket tillsammans och besökte mässor över hela världen. Vi hade mycket tid att prata med varandra under resorna och eftersom Ilpo var en vandrande encyklopedi passade jag på att lära mig från mästaren. Jag hade varit intresserad av akustik innan jag började på Genelec men det jag kunde hade jag lärt mig genom olika böcker och inte genom undervisning, så jag fick ett väldigt bra tillfälle att lära mig mer. Han hade många anteckningar och ritningar i den svarta arbetsboken han alltid hade med sig. Detta var något jag själv började göra.
Allt eftersom åren gick nådde företaget stora framgångar och expanderade i betydande utsträckning. År 1992 var vi 20 personer och nu är vi nästan 150 med helägda dotterbolag i USA och Kina. Företaget hade utvecklats mycket och Ilpo delegerade den dagliga verksamheten vidare, först till Veikko Hyvönen och därefter vår nuvarande VD Siamäk Naghian. Tack vare det beslutet kunde han ägna sig åt det han gillade mest – att jobba med forskning och utveckling, utveckla nya produkter och diskutera idéer. Det han gjorde var också ett sätt att föra sina omfattande kunskaper vidare till nästa generation.
Att sammanfatta åren med Ilpo och Genelec är inte lätt och det har hänt så otroligt mycket under alla dessa år, men det finns en sak jag skulle vilja lyfta fram: Genelec är och har alltid varit ett företag som fokuserar på tekniken i kombination med marknadsdrivna ambitioner. ’Lyssna på marknaden och tillverka produkter som den vill ha!’ Det har inte varit Genelecs metod – vi har slagits mot väderkvarnar som Don Quijote! Istället har vi skapat produkter som vi tror att marknaden behöver, med funktioner som gynnar ljudteknikern. Hade vi ’lyssnat på marknaden’, som många sa att vi borde göra, hade vi gjort precis som många andra och tagit våra designer till tillverkare i Kina för att se vem som kunde göra jobbet billigast och konkurrera baserat på pris. Vår resa har sett annorlunda ut och istället varit byggd på innovation. Det är en svårare väg men definitivt en mer långsiktig sådan, då vi nu kan fortsätta bygga på Ilpos unika innovationer.
Ilpo var en vis man och jag är otroligt tacksam för att ha fått vara med på den här resan med honom. Det har varit helt fantastiskt.”